Om Montessori

Maria Montessori (1870-1952) var Italiens första kvinnliga läkare. Hon upptäckte att barn gärna vill pröva sig fram och lära sig på egen hand. Hon utvecklade därefter pedagogiska metoder för att hjälpa barnen och hon lyckades över förväntan. Arbetsmetoderna växte fram ur noggranna observationer av barnens utveckling, egna behov och intressen. Pedagogiken bygger på en tydlig och ärlig tilltro till barnet och dess inneboende möjligheter. Varje barn bär på en medfödd vilja att lära om sin omvärld och en strävan efter att bli en självständig individ. Montessoripedagogiken har denna kraft som utgångspunkt i mötet med barnen – barnet i centrum.

”Hjälp mig att hjälpa mig själv”

Detta är ett Montessoripedagogikens ledord, som grundar sig på det faktum att ingen kan lära någon annan något. Man kanske behöver hjälp för att kunna lära sig, men själva inlärningen måste individen en klara på egen hand. Med andra ord menas det att all onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling.

Miljön och Materialet

Barnet har frihet att välja sina aktiviteter och att arbeta ostört i sin egen takt. Allt material som finns på en Montessoriförskola finns bara i ett exemplar och har en särskild plats i rummet. Genom att vänta på sin tur när ett material är upptaget, visar barnen varandra hänsyn eller så får man komma överens om att samarbeta. Den förberedda miljön är inordnad efter barnets olika utvecklingsnivåer på alla plan: fysiskt, psykiskt, intellektuellt, socialt, känslomässigt och andligt.

Fysiskt stimuleras barnet genom rummets färg och form vilket är av stor vikt för stimulansen av de inre krafterna.
Psykiskt – Den ordning och struktur som finns i miljön ger barnet möjlighet att koncentrera sig och ger ramen för den frihet som pedagogen ger barnet i dess arbete.
Intellektuellt – Barnet stimuleras av de olika material som erbjuds. Materialen delas upp i praktiskt, sensoriskt, språk, matematik och kultur. Inlärningen går från det konkreta till det abstrakta. Alla sinnen stimuleras – hörsel, syn, smak, känsel och lukt.
Socialt – Samvaro i en miljö där människor i olika åldrar möts och visar varandra respekt och frihet bidrar till social utveckling. Barnet utbyter kunskaper, erfarenheter och hjälper varandra att vårda sin miljö.

Känslomässigt – Ordning och rutiner ger barnet trygghet. Ingen konkurrens råder i arbetet eftersom alla arbetar i sin takt och alla får utvecklas i harmoni med sig själv. Självförtroendet kan byggas upp och barnet kan följa sin inre drivkraft.
Andlig utveckling är en av miljöns viktiga uppdrag. Miljön ska vara trygg, lugn, harmonisk och genomsyras av kärlek där barnen känner gemenskap med varandra.

Pedagogens uppgift är att observera och vägleda barnet och vara lyhörd och uppmärksam på barnets behov utifrån mognad och intresse. Pedagogen vägleder och beskriver var kunskapen finns tillgänglig och stimulerar till diskussion, vilket kan resultera i nya frågeställningar som ger näring åt nya intressen. Det skapas en meningsfull och trygg vardag i dialog och med respekt för barnet.

Mer läsning om Montessoripedagogiken:
– En samlingsplats för information om Montessori/
– Montessoriförbundet/
– ”Montessoripedagogik i förskola och skola”, Kristina Skjöld Wennerström, Mari Bröderman Smeds, 1997, ISBN 91-27-06191-4